Mamma Mos, Bollnäs

Hjulen rullar - en låt med Pinballs från början av 80-talet: "Kön är lång utanför Mamma mos, en Superstar vid brustna hjärtans lund". Då låg Mamma mos på ett annat ställe i stan (efter Långnäsvägen), men namnet finns kvar. Och låten.

En text om Mamma Mos som jag hittade här: http://www.myspace.com/claeskeisu

Jag kan inte minnas att jag någonsin såg henne glad, Agnes. De sa att hon hette så, men alla kände henne som Mamma Mos. Hon hade en legendarisk korvkiosk bakom Frimurarehotellet. Den var liten, blå och vit, med två luckor, dränkt i fett och stekos. Därinne stod Agnes med vitt förkläde och en vit hätta på huvudet och utfodrade en hel generation. Nej, förresten, flera generationer. Hon var en rund liten tant som såg snäll ut. Och även om hon kanske inte var glad så var hon tålmodig. Kunderna uppfostrades att också vara tålmodiga. Det var där man lärde sig att den som väntar på nåt gott aldrig väntar för länge.

På fredags- och lördagsnätterna var det folkvandring, från Parken, Folkan, Frimis eller Hambologen och Agnes kunde steka parisare, korv, snitsare och superstars till fem, halv sex. Hon var i fullständig avsaknad av simultanförmåga, och hon hade bara en grill, vilket gjorde att hon bara kunde expediera en kund i taget. Kön gick oerhört långsamt.

I kön hängde smockan i luften och det gällde att inte mopsa sig. Den som inte var tillräckligt ödmjuk eller hade bjudit upp fel brud på dansen kunde tvingas lämna kön med blåtira. När det dåliga ölsinnet blev alltför påträngande brukade Agnes lugna ner stämningen genom att ropa: "Nu stänger jag!" Och så fällde hon persiennerna. Då passade hon nog på att smita ut på dasset på bakgården. Eller så klämde hon en Pucko. För trots att bråkstakarna inför hotet att inte få någon korv lugnade sig snabbt förblev persiennerna fällda i minst fem minuter. När hon sedan öppnade igen utbröt allmänt jubel. Agnes stack ut sitt runda huvud och frågade:

-Nästarå?

Jag beställde alltid en snidare med inlagd paprika, stark senap och en halva räka. Var man riktigt hungrig kunde man ta en kokt med bröd medan man väntade. Det gick fort att få en kokt om man accepterade kallt bröd. En annan specialitet var Tuffingen. Det fanns Stortuffing och Lilltuffing. En Stortuffing var ett hamburgerbröd med potatismos och senap och ketchup. En Lilltuffing var samma sak fast med korvbröd. Hardliners tog gärna Aromat på – för övrigt en underskattad och idag helt bortglömd krydda. Alla som snobbar sig med citrongräs och koriander borde pröva Aromat.

Agnes gjorde sitt eget mos. Jag har själv sett hur hon skalat och stampat potatisen och rört ned massor av smör. Det gjorde kiosken världsberömd i hela södra Hälsingland. Folk kom körandes i hottade Amazoner, ända från exotiska platser som Kilafors, Långhed, Knåda, Söderomsjön eller Roteberg. På andra ställen kostade en superstar 18 eller 20 spänn. Mamma Mos tog 13.50. En snitsare med en halva räka kostade åtta, en kokt med bröd sex kronor och en stortuffing kostade fem. Jag tror att det faktum att hon inte hade någon kassaapparat hade en välgörande inverkan på priserna. Hon stoppade pengarna i en trälåda under disken, skrynkliga sedlar i små valörer, och förmodligen tonvis med femöringar.

Hon måste ha tjänat jävligt bra på sin korvkiosk. Men om hon nu gjorde det var det inget hon visade. Jo, en gång bytte hon sin ljusblå folka 1300 mot en ljusblå 1302. Och det sades att hon åkte på semester till Mallorca. Det var i såna fall i juli, för då hade Mamma Mos stängt och ett halvt landskap sörjde och svalt.

1985 tvingade hälsovårdsmyndigheterna Agnes att stänga och riva den blå kiosken. Hon byggde nytt vid Röda Kvarn, mitt emot nya polishuset. Det fanns en utbredd (och senare, skulle det visa sig; berättigad) oro för att hon inte skulle ta med sig den gamla infettade grillen, utan köpa en ny. Strax efter flytten sålde hon till Mamma Mos Efterträdare. Visserligen stannar en och annan hottad 740 på gatan utanför, men som förr blir det aldrig. De har ingen aning om hur en snidare ska hanteras, en halva räka hade de aldrig hört talas om, och tuffingarna…. Ja , det är för sorgligt. Hoppas att de i alla fall är lyckliga.

/kapellmästarn